Skrev ju som känt en artikel om en ensamstående pappa som publicerades på peppar och i dagens Vbl. Här kommer två reaktioner på artikeln:



Sign. Mamma
"Det där låter enkelt för mig. Ensamstående med en son, jobbar 3-skifte och inga anhöriga nära. Som sämst har pappa haft honom var 8:e vecka, EN DAG! Blir så arg! Tänk hur många mammor som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Ingen bryr sig ett skit! Men så finns det en duktig pappa o han får förstasidan på VBL. "

Hmm. Det var liksom inte poängen. Ensamstående bör hyllas och prisas till skyarna i alla lägen - män som kvinnor. Det är självklart. Men ensamstående mammor hör vi talas om hela tiden. Ensamstående pappor sällan. Och det är DET som är pointen. Inte att han är en duktigare ensamstående för att han har är snopp. Pointen är att han är en ansvarstagande förälder, precis som signaturen Mamma, inte att han är duktigare än henne



Sign. 4-barnsmor
Min erfarenhet av pappor som varit hemma med småbarn är verkligen inte den bästa. Det brukar nog mest betyda att då mamman kommer hem från jobbet så står det metervis med disk i köket, smutsiga kärl och bestick precis överallt, matrester kladdade på stolar och mattor. Smutsiga och våta kläder kastade runt golvet. Tvättkorgen svämmar över. Ungarna gallskriker och är sura, har levt på smörgåsar och uppvärm mikromat. Smutsiga och lortiga ungar som genast måste tas i duschen. Leksaker överallt. Skolbarnens läxor ogjorda. Bara för mamman att hugga in....Förhoppningsvis hinner hon sova några timmar innan det är dags att igen glad och nöjd gå till jobbet. Nu behöver inte alla pappor ta åt sig, förhoppningsvis finns det undantag, tyvärr har jag själv inte ännu sett dessa pappor.

Jag blir mörkrädd. Det känns verkligen inte okej. Så här får det banne mig inte gå till. Den där gubben förtjänar en omgång runt öronen och en rejäl uppläxning hur man går till väga när man skaffar barn.